patrikjohansson

Efter nästan ett år som medlem i Solvikingarna kan jag konstatera att jag gjorde rätt som blev medlem. Visst har löparåret varit upp och ned men känslan att dra på sig den orangea tävlingsdräkten på min första tävling för Solvikingarna var speciell. Helt plötsligt hade man samhörighet med alla andra solvikingar i loppet, en samhörighet som inte finns när man springer som klubblös.

Det jag framförallt har uppskattat med mitt knappa år som solviking är klubbens förståelse för betydelsen av ett medlemskap. Att bli invald som medlem var nästan högtidligt. Framförallt blev man sedd då hela styrelsen var med och godkände medlemskapet. Ingen ny medlem glöms bort på grund av att medlemmen inte känns till. Krämpor och målsättningar redovisas så att det finns kunskap om vilken nivå man är på som löpare. Som ny fick jag ofta höra, "ta det nu försiktigt i början så att du inte drar på dig skador". Visdomsord som jag är mycket tacksam över, även om hösten och vintern sedan blev spolierad på grund av andra orsaker än löprelaterade.

Det är inte alltid medlemmen värderas lika högt. De erfarenheter som jag har från framförallt det politiska livet är att medlemmen ofta ses som en maktbas som ger fler ombud till kongresser och årsmöten. Det viktiga är att medlemmen finns med i registret och i "rätt" förening. Sen spelar det ingen roll varför man är medlem.

Att vara medlem i Solvikingarna är något helt annat. Inte nog med gemenskapen och fördelen av en gemensam träning ledd av kunniga tränare, man känner sig dessutom behövd. Klubben ser varje medlem som en resurs. Hela tiden ställs frågan "vad kan medlemmen göra för klubben".

Exempelvis så har Gunnar vid flera tillfällen bett mig att skriva den här artikeln. Och när jag under hösten inte kunde springa mitt första maratonlopp, så kunde jag istället njuta av vädret som funktionär under Göteborgs marathon.